Att välja väg

Jag vaknar ur en dröm. Jag sitter på ett tåg och vet att jag ska med ett flyg. Jag har glömt vilken station jag ska gå av på. Jag minns inte vilken tid planet går och telefonen får jag inte att fungera. Hjärtat slår fort, stressen rinner genom kroppen och jag känner mig allt annat än utsövd.

Som så ofta är det mina drömmar som knackar mig på axeln och uppfordrande frågar hur jag mår. Egentligen. Det är något jag behöver titta på i min vardag, något som skaver. Något som gör att mitt system går på högvarv.

Så plötsligt faller bitarna på plats. Efter ytterligare en rolig dag på jobbet. Och efter ytterligare en eftermiddag där jag är så trött så att jag bara orkar ligga på soffan och vara sur och tvär.

Jag är som en bil. På morgonen tar jag glatt sats – ut och åka! Jag gillar det! Jag gasar på och kommer upp i bra fart på påfarten till motorvägen. Sedan kör jag. Full fart framåt! Jag älskar farten, 120 knyck, bra musik, fint väder (i alla fall oftast). Fina omgivningar, inget att klaga på. Ibland tätnar trafiken, ibland är det lite glesare. Jag tar eventuellt ett snabbstopp här och var, en kopp te, en kissepaus och lite medhavd matsäck någonstans på en rastplats. Sedan kör jag igen. Kör för att ”komma fram”. Sista biten kör jag mest på vilja. Då är jag egentligen redan ganska trött i ögonen, i huvudet. Det krävs en del uppmärksamhet och koncentration på långkörningar. Men kroppen är lite rastlös, den har ju mest suttit stilla. Börjar få lite träsmak i baken. Stel i lederna.

Samtidigt, det är härligt med fart. Jag vill liksom inte riktigt stanna. ”Bara en liten bit till”. Känslan av att komma långt, komma fram, ha avverkat en bra sträcka. Och så är det lite jobbigt att stanna… Att veckla ut kroppen, sträcka ut alla ömma leder. Att inse att jag visst inte hann ut innan skymningen, och därmed missade att njuta av dagens vackra väder. Att känna tempot i kroppens puls efter den täta trafiken, och otillfredställelsen och otåligheten när adrenalinet lämnar kroppen. Det är jobbigt att gå ner i varv. Nästan lite abstinens.

Idag när jag vaknar inser jag att det viktigaste jag har att göra är att välja väg. Välja den väg som jag vill åka. Inte den som jag tror att andra vill att jag ska ta. Inte den som genererar mest ”prestationspoäng” eller som får andra, eller jag själv, att tycka att ”wow, vilken sträcka hon har avverkat”. Idag behöver jag välja den lilla vägen bredvid. Den lite krokiga, med skog och landskap på sidorna. Den som går i max 70 km/timmen. Den där jag inte kommer så långt, men där hela jag är med, hela resan. Den vägen där jag stannar till på en fin plats och sitter ner i solen för att äta en god lunch och njuta av den värmande solen och de vackra omgivningarna  innan jag fortsätter dagens färd.

Den vägen som gör att när jag kommer hem efter dagens åktur så är jag fortfarande här, i mig. Såklart lite trött efter att ha kört bil, men inte helt slut efter att ha haft gasen i botten hela dagen.

Och jag landar tryggt i vetskapen att det inte är ”avverkad sträcka” eller hastigheten som definierar mig som människa eller avgör hur ”lyckad” jag är. Den där vägen är en del av mitt liv. Och jag får välja. Jag. Får. Välja. Väg.

Och det får du med. ?