Stillheten. Skogen. I körsbärsträdet surrar bin och humlor. Fåglarnas klara sång. Vindens sus som får vindspelet att plinga. Stillhet och ändå inget som är stilla. Full aktivitet och ändå så stilla. Här är jag idag.
Stillheten. Skogen. I körsbärsträdet surrar bin och humlor. Fåglarnas klara sång. Vindens sus som får vindspelet att plinga. Stillhet och ändå inget som är stilla. Full aktivitet och ändå så stilla.
Här är jag idag. I möte med mig själv. För att utforska mina gamla sanningar och några gamla rädslor. Det snöar körsbärsblommor på mig där jag sitter. Det är fint. Vårens första gök ger sig till känna.
Idag övar jag på tillit. Tilliten till att jag vet vad jag behöver. Tilliten till att jag är tillräcklig som jag är. Tilliten till att jag är hållen. Att vi alla är hållna.
En större hackspett flyger förbi. På vägen hit såg jag två rödhakar. Den ena låg på vägen, den andra såg ut som att den försökte få med sig den första från vägen. Jag vet inte om det lyckades. En av dem såg jag flyga, jag hoppas att den andra också klarade sig. Kanske vad den redan påkörd? Hela jag skrek ”Nej!” när jag insåg att jag inte kunde väja. Rädslan för ensamheten, rädslan för att bli lämnad, för att förlora någon man älskar, rädslan för att inte hinna undan om faran dyker upp. Ja, det finns mycket rädsla.
Idag är jag ensam med skogen. Och jag både njuter och mötet rädslan. Jag låter mig synas, jag låter mig höras, trots att jag är ensam, trots känslan av att vara oskyddad och sårbar.
Säg, är det inte ett av livets viktiga? Att våga möta rädslan, kliva fram och kliva ut. Våga vara. Tillsammans och alldeles själv. ❤️