Vi behöver strukturer. Väggar att luta oss mot när livet snurrar. Det är tryggt att veta ramar och förutsättningar. Det är tryggt att veta att jag är hållen – av ett system, av samhället, av
Vi behöver strukturer. Väggar att luta oss mot när livet snurrar. Det är tryggt att veta ramar och förutsättningar. Det är tryggt att veta att jag är hållen – av ett system, av samhället, av naturen, av universum, av min familj, av min partner, ja oavsett vad jag tror på så är det skönt att veta att jag är hållen.
Men strukturer som håller kan också kväva. Om det blir för trångt i de strukturera vi skapar, då det organiska, expanderande, föränderliga, skapande inte längre får plats. När det blir obalans mellan strukturen och innehållet. Då är det så lätt i att hamna i diskussionen om vem som är fel, strukturen eller innehållet? Vem har rätten på sin sida? Vem ska anpassa sig efter vem? Vem har rätt och vem har fel? Vem är rätt och vem är fel?
Vår värld håller på att ändra struktur. Strukturer har blivit mer och mer opersonliga. Mer och mer statiska. Mer och mer en strävan efter ”lika”, förtäckta under goda förutsättningar som att ”det ska vara lika för alla, alla ska få samma möjligheter, det ska vara rättvist” osv. I all välmening. Men strukturerna har blivit statiska. Som ramar av stål. Och det som skulle vara starkt och solitt och gediget blir plötsligt än mer sårbart. Ett enda litet felsteg, en grads förskjutning av stålskelettet, innebär plötsligt en obalans i hela strukturen. Det får stora konsekvenser längre bort i systemet. Plötsligt hamnar strukturen i fokus, istället för innehållet – det som ska fylla strukturen. Vi skapar täta väggar med lika stora rutor eller rum. Vi gör tydliga gränser för att öka tydligheten. Vi rätar upp, lappar och lagar och förbättrar strukturen, för hållbarhet, stabilitet, tydlighet. Och vi är så upptagna av det att vi först inte märker att vi håller på att bygga bort oss själva. Vi som ska finnas i strukturen. Vi gör strukturen så opersonlig att vi tappar kontakten med det som ska vara vår stabilitet, det som ska vara vår trygghet, det som ska hjälpa mig att i tillit kunna slappna av, förvissad om att jag är hållen.
Nu pågår en förändring. Strukturerna ifrågasätts. Innehållet, det organiska, expanderande, skapande innehållet växer över bräddarna och håller sig inte längre på sin plats. Det knakar och brakar i de gamla strukturerna och rädslan slår till. För vad är vi utan vår trygghet? Vad är vi utan tydlighet och ramar? Men när de statiska ramarna rämnar så skapas möjligheten till något annat. Och det behöver inte alls vara kaos och otydlighet och känslan av att falla. När vi ser att sårbarhet inte är av ondo. När vi ser att när innehållet är i kontakt med sin ram, sin struktur, då skapar vi tryggheten tillsammans. När ramen får omfamna innehållet, med nyfikenhet och utan rädsla för att göra fel eller att inte vara tillräcklig. När innehållet får luta sig mot ramen, utan rädsla för att möta kallt stål utan istället i förvissning om att bli mött, i visshet om att inte bli kvävd eller tillbakahållen – då sker ett gemensamt växande. Det går att växa tillsammans. En organisk ram är inte mer sårbar än en ram av stål. Den är inte mer otydlig än en ram som bara består av likadana fyrkantiga celler. Den är istället expansiv och anpassad efter livet. Efter liv.
Det gör ont när strukturer faller samman. Men det är nödvändigt för att kunna göra plats för nytt. Och det är inget fel på dig. Det är vare sig fel på strukturen eller på innehållet. Vi behöver bara uppgraderas lite, få kontakt med oss själva och varandra, så att vi kan börja samexistera på ett sätt som när oss båda, oss alla, och inte lämnar någon utanför.
